JUSTIN

- borde inte du gå och lägga dig nu? Du har faktiskt skola imorgon ju… sa mamma snällt.

- Jodå, absolut… sa jag lite frånvarande, jag satt vid datorn och chattade med Ryan och Chaz på Ichat. Jag hade precis berättat att jag skulle börja skolan och de överröste mig med frågor som jag knappt hann svara på.

- ’’why?’’

- ’’where?’’ -

‘’CAMBRIDGE?!?’’

Ja, sådana frågor. Jag förklarade så gott jag kunde varför jag skulle gå i Cambridge och inte i Stratford. De blev besvikna men verkade ändå att förstå. Cambridge highschool och Stratford highschool var lite som konkurrenter till varandra, särskilt när det gäller ishockey och basket. När jag svarat på deras frågor och förklarat att jag var tvungen att sova nu så loggade jag ut och stängde av datorn. Jag är inte precis nervös för imorgon, jag är rätt så social så att jag är inte orolig över att bli ensam och så, jag tycker mer att det kommer att bli kul. Tror jag i alla fall… det jobbigaste skulle vara om det går en massa fans där, då blir det jobbigt. Men efter ett tag så borde dom ju tröttna i alla fall. Jag börjar en dag efter alla andra för att det var lite kort varsel att börja idag. Jag ville gärna ha denna dag på mig att njuta av sommarlov och förbereda mig. Nu borde jag i alla fall sova… Ny dag imorgon.

När jag kom hem från skolan frågade mamma och pappa precis som väntat hur det hade varit. Jag ville verkligen inte göra dem besvikna så jag ljög och sa att det hade varit bra. De undrade om jag hittat någon kompis men då suckade ja och sa att det bara gått en dag. De skrattade och sa ’’ det är klart, om ett par veckor så har du säkert massvis med vänner!’’ Ja absolut, tänkte jag ironiskt. Sen packade vi ihop våra grejer vilket inte var så jättemycket just nu. Och så begav vi oss med en taxi till motellet. Det låg inte så långt från hotellet och var närmare skolan än vad jag väntat mig. Och själva motellet var också mycket bättre än mina förväntningar. Vi checkade in två rum denna gång, ett till pappa och mamma och sen ett till Hugo och mig. Sen åkte pappa ner till postkontoret och hämtade några av flyttkartongerna som kommit. Två av kartongerna var mina, den ena fylld med kläder (yes!) Och den andra med lite grejer, bland annat min Mac, åh vad jag saknat den! Så jag satte mig på min säng med datorn i knät och skrev ett mail till Emma, det kändes hemskt, men jag ljög faktiskt mot henne också och skrev att allt hade gått bra. Jag saknade henne så mycket så att det gjorde ont. De hade faktiskt gratis WiFi på motellet, dock väldigt slött men alltid något, så jag loggade in på Facebook och kollade runt lite. Jag satte i mina hörlurar och tryckte upp Spotify, jag lät olika låtar bara rullar medan jag satt där och tänkte.

– varför gråter du? Sa Hugo.

Jag ryckte till. Jag märkte inte att jag börjat gråta.

- Det är inget, sa jag och försökte torka mina tårar.

- Då gråter man väll inte? Sa Hugo.

- Nej, eller jo, jag vet inte… sa jag ärligt och såg honom i ögonen. Han var så söt, han såg riktigt oroad ut.

- Hur var det i skolan? Frågade jag.

- Bra, fast jag fattade inte vad någon sa. Sa Hugo.

- Åh, du kommer att förstå snart. Sa jag.

- Jag hoppas det..

- Träffade du några kompisar då? Frågade jag.

- Ja, jag spelade fotboll med några på rasten, det var kul, fast de var inte så duktiga så jag var typ bäst. Sa han stolt. Jag log.

- Vad bra, då kanske du kan börja i laget. Sa jag.

- Ja sa han glatt. - Du då? Sa han.

- Vadå?

- Träffade du några kompisar?

- Nej inte direkt, sa jag ärligt.

- Vad tråkigt, sa han medlidsamt.

- Ja… sa jag.

- Saknar du Emma?

- Ja det gör jag.

Då knackade det på dörren. ’’ Kom in!’’ Ropade jag. Pappa öppnade dörren.

- Hej. Sa han.

- Hej sa Hugo.

- Hejsan, sa jag också.

- Vad bra att du fick din dator så att du kan höra av de där hemma. Sa pappa till mig.

- Ja… sa jag.

- Pappa, när tror du att mina saker kommer? Frågade Hugo.

- Jag vet inte kompis, om någon vecka kanske… sa pappa.

- Men det kanske är dags att ni börjar hoppa i säng nu? Sa pappa.

- Japp! Sa Hugo.

- Ja visst.. sa jag, det var ändå ingen online, inte så konstigt i och med att det var mitt i natten hemma.

Jag sov oroligt den natten. Mardröm efter mardröm avlöste varandra och när jag vaknade med ett ryck en timme för tidigt så var jag genomsvett. Så jag gick upp för att ta en dusch. Jag kände för en kall dusch, så det blev bara en kort på 10 min. Efteråt var jag ganska rastlös så jag kollade på mitt schema för att se vilka lektioner jag skulle ha idag, biologi, matte, svenska, lunch, drama, slöjd och sist idrott. Drama hade jag aldrig haft förut. Jag hoppades på att jag skulle få mitt skåp idag så att jag slapp släpa på väskan mellan varje lektion. Jag loggade in på datorn, men stängde av den efter bara fem minuter för det fanns inget att göra. Jag satte i mitt headset i min iphone 3 och satte igång musiken. Sen låg jag på sängen tills klockan blev halv åtta, då gick jag och väckte Hugo, sen gick vi in till mamma och pappa och åt frukost.

kommentera! :)

här kmr del 3 om det är några som läser... <3

JUSTINS PERSPEKTIV

 

-         Justin!

-         Ja..? Jag rusade ner för trappen.

-         Jag har snackat med scooter, sa mamma

-         Åh, vad sa han då? Sa jag förväntansfullt.

-         Ja… först sa han nej, sen sa jag att du ville så himla gärna, då suckade han och nåfot i stil med ’’såklart..’’ han sa att han skulle kolla upp lite grejer samt flytta några konserter sen kanske det skulle gå.

-         Kanske?

-         Ja, skolan måste ju  faktiskt säga att det är okej också och sånt, sa mamma.

-         Jaha, men hur lång tid tar det då? Det är ju skolstart imorgon liksom… sa jag.

-         Jag vet inte Justin, men du kan väll vara glad för det i alla fall? Sa mamma.

Då förstod jag att hon nog verkligen behövt övertala scooter för min skull, jag gav henne en kram,

-         Tack mamma. Sa jag. I och med att jag inte skulle jobba så mycket i höst så hade mamma och jag ’’slagit oss ned’’ här i Stratford ett tag, just nu bodde vi hos mormor och morfar men sen skulle mamma fixa ett enklare boende här, eller nu kanske i Cambridge då, om jag ska gå där.

-         Jag är hemma! Ropade mormor från hallen.

-         Hey! Ropade jag och gick ut i hallen för att hjälpa henne att bära in varorna.

-         Tack hjärtat, sa mormor.

Jag kände mig rätt uttråkad och in på mitt rum för att sätta på en film, jag kollade en stund men jag kunde inte koncentrera mig, jag skickade ett sms till chaz istället, vi hade i och för sig setts varenda dag sedan jag kom hem, men jag hade ändå lust att ses.

wanna hang out?

don’t cha remember? Im in Toronto today ;) i told ya yesterday...

Just det, skit också, det hade jag glömt, Chaz skulle till Toronto och Ryan skulle träffa Zara, en tjej han träffat i sommar, hon är rätt schysst faktiskt, fast jag har bara träffat henne en gång. Han hade frågat om jag ville hänga på, men det kändes lite dumt.

Jag satte mig istället och började jamma lite med gitarren, jag skrev ner några rader här och där, men det blev inget bra och sammanhängande. Tillslut gick jag ner i köket, mamma satt i telefon och mormor höll på med middagen.

-         vad blir det? Frågade jag.

-         Lasagne, sa mormor.

-         Mm, vad gott.

-         Har du inget att göra? Sa mormor.

-         Nää, inte direkt.

-         Kan du inte träffa någon kompis då? Frågade mormor.

-         Både ryan och Chaz är upptagna…sa jag.

-         Jaså,

-         Japp, men jag går ut och spelar lite basket på uppfarten… sa jag.

-         Gör du så, sa mormor.

Jag tog en basketboll och kastade några kast, sen ringde min mobil.

-         yeah?

-         Hi Justin,

Det var Schooter.

-         hi! Whasup? Sa jag glatt.

-         Nothing, men jag snackade precis med din mamma, sa han.

-         Jaha… sa jag

-         Jo, vi snackade om det här med skolan. Och vi har fixat så att du kan gå i Cambridge.

-         Yes! Tack vad bra! Sa jag.

-         Men jag förstår verkligen inte varför… sa schooter.

-         Det gör inte ja heller.. sa jag fortfarande lika glad.

-         Okej, men du kan börja imorgon. Om du vill alltså, annars kan du börja på torsdag istället.

-         Okej, tack så jättemycket! Sa jag.

-         Be cool, see ya. Sa schooter.

-         Seeya!

Wow! Jag ska börja skolan igen! Det känns ganska konstigt, men det ska bli sjukt kul asså! Då kan jag liksom skaffa nya vänner också. Och se hur det är att gå i skolan, att vara normal, det var ju jätelänge sedan jag gick i normal skola. Jag sprang in för att berätta förd de andra.

 

 

Hannah.

-         Hej då! Jag smällde igen hotelldörren (vi bor fortfarande på hotellet, ska checka ut ikväll) Jag började gå genom korridoren. Det kändes konstigt att jag skulle till skolan, det kändes som om att jag var på semester och snart skulle hem. Det kändes lite pinsamt att gå. Alla här har juh typ bil. Men jag hade inte körkort än… Jag hittade till skolan tack vare för att jag hade varit där igår med mamma och pappa, inte gått in eller något, bara kollat hur det såg ut och vägen dit. Jag var halvvägs nu, och så himla nervös. Vi bodde ändå ganska nära, så det var ju positivt, men nu ska vi ’’flytta’’ i kväll igen till motell. Jag såg skolan dyka upp framför mig, det var mycket mera rörelse där nu än när vi varit här igår. Det stod många bilar på parkeringen. När jag väl kom fram till skolan gick jag in genom huvudentrén. Folk tittade på mig men ingen sa något, ingen ville vara till hjälp, de kanske var blyga, precis som jag… Tillslut lyckades jag i alla fall hitta expeditionen, då hade det ringt in och korridorerna var tomma. Jag knackade på dörren – inget svar, så jag gick in.

-         Hejsan. Sa jag osäkert.

Rektorn, en man i 50års åldern som såg trött och sliten ut tittade upp på mig genom ett par tjocka runda glasögon.

–        Har inte du lektion nu? Sa han lite vresigt.

–        Ehm.. jo det har jag nog… men ..

–        Ja då så, stå inte här då! Han avbröt mig.

–        Men jag är den nya eleven och jag vet inte vart jag ska. Sa jag.

–        Jaså, det är du… sa han.

Han började rota bland sina papper och fick tillslut fram ett schema som han räckte över till mig. Jag tog emot det.

–        så, vad väntar du på nu då? Sa rektorn.

–        Inget, tack så mycket, sa jag.

Herregud vad är det här? Tänkte jag för mig själv när jag stod utanför rektorns kontor. Han hade varit riktigt tjurig. Jag hade faktiskt inte gjort honom något. Han frågade inte ens vad jag hette, fast det kanske han redan visste… jaja, nu måste jag försöka ta mig till lektionen, men jag hade inte en aning om vart jag skulle.

 

20 minuter senare hittade jag äntligen salen, då var det tio minuter kvar på lektionen. Jag knackade även på denna dörr och steg in. När jag steg in blev det tyst. Allas ansikten vändes mot mig, inklusive lärarinnans. Det var det hemskaste jag varit med om på länge, alla bara stirrade på mig utan att säga ett ord. Tillslut harklade jag mig och sa;

-         Jag är den nya eleven…

-         Jaså, ja… du kan sätta dig där. Sa lärarinnan och pekade på en tom bänk längst bak, med en tom bänk brevid.

-         Okej…sa jag.

Jag visste inte vad någon hette, inte ens lärarinnan och hon eller någon annan visste inte vad jag hette, de visste inte heller att jag inte är Amerikan. Jag satte mig längst bak och lektionen fortsatte som om inget hänt, jag fick inga böcker, men jag hade som tur väl var med mig ett kollegeblock som jag antecknade i. Vi hade biologi och pratade om naturen, det hade vi redan gjort hemma i Sverige, så det var ju en fördel. Efter lektionen fick jag utan ett ord en bok av läraren. Jag kom på att lärarens namn borde så på schemat, så jag kollade, hon hette Mrs White. Dagen flöt väll på, ingen lärare sa något mer till mig, ingen elev heller, inte ens ett ’’hej’’ hade jag fått av någon. Jag kände mig ganska nedstämd, men när det var dags för lunch tändes mitt hopp igen, nu kanske någon skulle säga något. När jag fyllt min bricka med mat såg jag ut över den lilla matsalen för att hitta en plats att sitta på. Borden hade en typisk uppdelning, en sådan som jag bara trodde fanns på film, nördarna, sportkillarna, de udda tjejerna och killarna som klädde sig lite hur som helst, de populära tjejerna, and so on. Vart skulle jag sitta? Jag började gå fram mot ett bord där tjejegänget satt. Det fanns en ledig plats vid bordet, jag satte ner min bricka. Alla slutade äta och kollade på mig, en tjej som såg väldigt bitchig ut harklade sig.

- Du ska ha en sak väldigt klar för dig, jag vet inte ens vad du heter, det vet ingen annan heller och vet du vad? Ingen bryr sig, vi går på en liten skola och jag vet inte vad du kommer ifrån men vi har det bar här och det är såhär vi vill ha det. Så kom inte här och tro att du är någonting, för att du ska inte ändra på något. Vi vill inte ha någon förändring alls. Och den där platsen är så upptagen. Sa hon med spydig, överlägsen röst.

Jag kände mig ganska chokad när jag tog upp min bricka ifrån bordet igen. Jag såg mig om efter en annan plats och insåg att alla tittade på mig, alla hade hört vad den där tjejen sagt till mig. Och värst av allt, de verkade hålla med henne.

 

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

DEL 1

 

Ska det bli kul?

Jag vet inte, sa jag ärligt.

Mamma såg lite oroat på mig.

-         Du, det kommer att bli bra, jag lovar dig!

-         Jag vet… sa jag.

Men jag kände mig så osäker. Men det skulle väll vem som helst ha gjort i min situation? Det fanns inte en enda möbel kvar i mitt rum, bara en massa flyttkartonger. Imorgon skulle vi åka, åka från lilla Sverige till Kanada, Cambridge. Det lät helt osannolikt, men det var det ju också… Anledningen var pappas jobb. Han är chef över ett stort mattföretag, störst i Sverige, men nu skulle de bli stora internationellt också, så pappa fick åka till Kanada. Egentligen skulle de ha bott i en större stad, Toronto faktiskt, men då sa mamma ifrån, hon ville bo i en mindre ort. Som vi gjorde nu. Det svåraste var att säga hej då. Till Emma min bästavän, alla andra vänner, mormor och morfar, farmor och farfar, alla i släkten! Huset vi bodde i hyrde vi bara ut, det var ju bra, för det betydde att vi snart skulle komma tillbaka, eller?

-         Gå och lägg dig nu. Sa mamma.

-         Jadå, sa jag

Jag sov på en luft madrass i mitt före detta rum. Men jag kunde inte sova, det gick helt enkelt inte. Jag låg där och tankarna snurrade i huvudet, tårarna trillade ner för mina kinder. Jag var inte ledsen egentligen, jag var ju förväntansfull, men så rädd. Allt skulle vara nytt och dessutom – språket. Mitt betyg i engelska var inte dåligt, jag hade faktiskt ett B, men ändå, så mycket kunde jag absolut inte prata!

 

 

Tillslut måste jag i alla fall ha somnat, för jag vaknar med ett ryck när mamma kommer in i rummet klockan 4 på morgonen och tar ut luften ur luftmadrassen. Jag reser mig upp och tar på mig kläderna som jag lagt fram. Det mesta av vår packning skickade vi för några dagar sedan med båt så det skulle komma fram om en vecka eller två. Jag tog lite mascara på ögonfransarna och tog mitt handbagage över axeln. Jag ställde mig i dörröppningen till mitt rum. Det var tomt, så ovanligt tomt, men jag kommer snart tillbaka, snart är jag här igen. Tänkte jag uppmuntrande. Men någonting inom mig sa mig att jag hade fel.

–        Är du klar? Ropade pappa.

–        Jag kommer! Ropade jag.

Hela familjen, min lillebror Hugo, mamma och pappa satt vid köksbordet och tog en enkel frukost. Jag gjorde dem sällskap. Jag åt en macka och gick sen för att borsta tänderna.

Sen, ja sen tog vi en taxi till flygplatsen, vår bil skulle vår farmor och farfar ha tills vidare.

Allt på flygplatsen förflöt som i en dimma, förmodligen för att jag var så himla trött,

Men helt plötsligt satt vi i alla fall på flygplanet och jag somnade direkt. Jag vaknade av att någon knackade mig på axeln.

-         excuse me miss, your food, chicken or meat? Sa en flygvärdinna.

-         Oh, chicken please. Sa jag sömndrucket.

Jag satt inte med resten av familjen, platserna var utspridda, så Hugo och mamma satt bredvid varandra långt fram i planet och jag satt i mitten och pappa fick nästan sitta längst bak. Jag fick min brännheta kyckling på brickan framför mig. jag gillade inte flyplansmat, verkligen inte. Jag smakade på min kyckling, den var helt okej men potatisen till var verkligen inte okej… och tomatsåsen… jag mår illa. Jag lutade mig tillbaka och försökte somna om. När jag vaknade igen var det en timme kvar, ja vi skulle mellanlanda i New York. Jag har varit där en gång tidigare, jag bara älskar den staden! Och nu skulle vi sitta på flygplatsen bara en halvtimmes bilfärd från city, men inte vara där. Det kändes jobbigt på något sätt, för att jag har saknat NY.  Jag spelade lite på skärmen som satt i sätet framför mig, det fanns bara tråkiga, dåliga spel. Så jag tittade på ett avsnitt av gossip girl.

–        observera att lampan för säkerhetsbältena lyser, vi förbereder oss för landning. Sa en engelsk röst i högtalarna.

Jag fällde upp mitt säte och spände mitt säkerhetsbälte.

 

 

Vi landade på JFKennedy flygplatsen i New York, det var en av de kändaste i världen. På flygplatsen var det så mycket folk, stress och trängsel. Det var tre timmar kvar tills flyget till Cambridge gick, så vi satte oss på en enkel restaurang, ingen av oss hade gillat flygplansmaten. Jag försökte smälta allting, försökte förstå att jag inte skulle sitta här om en vecka eller två och vara på väg hem. Det skulle gå åtminstone ett år innan jag var här igen. Vi avslutade middagen med varsin donut från dunk ’n donuts.

-         Nu måste vi nog gå mot gaten… sa pappa.

-         Ja, kom nu ungar. Sa mamma.

Så gick vi igen, och lämnade New York, utan att ha varit där på riktigt. Andra flighten var riktigt seg, det tog ungefär 4 timmar så det var inte så jättestort plan. Jag skrev lite dagbok för att fördriva tiden. Förut skrev jag regelbundet varje dag, men sen jag fick reda på att vi skulle flytta så hade det kommit i andra hand och jag hade inte skrivit så mycket. Egentligen borde jag har skrivit då, för då hände det någonting liksom, det är nog då man vill läsa tillbaka. Men jag orkade inte, det har varit så himla mycket annat. Jag har varit mer än någonsin med Emma de senaste månaderna, jag tänkte tillbaka på när vi sagt hejdå, det var bara ett dygn sedan men det kändes som flera år sedan. Båda två hade gråtit floder och vi kramade varandra så långe. Och sista dagen i skolan… jag orkar knappt tänka på det, när dagen var slut kramade jag alla i klassen och sa hej då, jag har aldrig förut känt mig så ensam. Nej, jag får inte tänka på det nu, jag skulle ju få en ny klass snart, en ny klass… åh herregud. Vi fick frukost på planet, fast klockan var halv 5 för oss på grund av tidsskillnaden. Så nu hade jag alltså rest i en hel dag ungefär, första dagen på mitt nya liv, eller nej, mitt nya liv ska inte börja förrän jag är framme så detta får väll bli en av de resande dagarna mellan mitt gamla och nya liv. Det var den 4 juni idag, så till hösten ska/skulle jag ha börjat ettan i gymnasiet… så med andra ord har jag gått ut svenska highschool nu, men i Cambridge skulle jag börja highschool igen i och med att man går highschool tills man är arton. Det läskiga, och lite komiska är ju att jag skulle kunna ta körkort nu där, man får köra bil där när man är femton! Men mamma och pappa skulle troligen inte gå med på det… man vet aldrig! Hoppas… Mamma knackade mig på axeln, hon satt bredvid mig men gången där man gick var emellan oss. Hon höll fram en påse med M&M som vi köpt på flygplatsen. Jag tog en näve och gav tillbaka påsen. M&M var nog mitt favoritgodis.

– Hanna. Sa mamma

-         Vad är det? Sa jag

-         Känns det okej? Sa mamma en aning oroligt.

-         Jag är lite nervös men det känns okej.

-         Jag är säker på att du kommer att klara dig jättefint, det är okej att vara nervös, det skulle vem som helst ha varit i din situation. Men tänk på Hugo, han är bara 11, han kan inte mycket engelska, han har dessutom svårt för skolan ju. Förklarade mamma.

-         Ja det är klart, sa jag, för jag hade trots allt ett A i engelska, det var mitt favorit ämne.

-         Jag tycker ju att det ska bli kul, bara så du vet så får du ju inte tro att jag är superledsen för det här. Sa jag ärligt.

-         Det är bra Hannah, sa mamma.

Jag satt och funderade på det mamma och jag just pratat om. Jag hade menat det jag sa, det hade jag verkligen. En del av mig sprudlade av lycka, jag har varit i Usa två gånger förut, och det är ungefär samma som Kanada… eller det tror jag i alla fall… I vilket fall så älskar jag Usa! Jag vet inte riktigt vad med Usa det är som jag gillar så mycket men det är i alla fall ett underbart land enligt mig. Och att nu få flytta till grannlandet kändes helt fantastiskt. Jag har googlat Cambridge men inte fått upp så mycket fakta. Jag får helt enkelt vänta och se.

Och sen finns det en del av mig som… som har panik, som känner sorg och framför allt ensamhet. Jag har panik för att allt kommer att vara helt nytt, och tänk om allt går jättedåligt? Jag kanske inte klarar skolan? Jag kanske inte får några vänner… Hemma var jag bra i skolan, jag hade minst ett D i varje ämne. Jag har lätt för skolan, men jag vet inte hur det kommer att vara här… Jag känner sorg för farmor, farfar, morfar, mormor, Frida och Elin (mina kusiner) Och alla vänner som jag lämnat. Jag är rädd för hur allt kommer att vara när jag kommer hem, Emma har säkert hittat någon ny att hänga med då. Men det vill jag inte tänka på nu, det är onödigt att älta problem som inte finns.

-         Ladies and Gentlemens we are going down, please put your seatbelts on.

 

jag har börjat denna blogg för att jag ska skriva noveller här. Främst om Justin Bieber men kanske om annat också, den första som jag redan börjat på blir i alla fall om honom. Jag har ingen aning om om jag skriver bra eller dåligt, eller om min novell kanske är jättedålig. Så snälla kommentera så mycket ni bara kan nu i början i alla fall! Så ge gärna mycket feedback. Updaten kommer att bli lite varierad, kanske 3/4 delar per vecka?

I alla fall, nu kör vi!