------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

DEL 1

 

Ska det bli kul?

Jag vet inte, sa jag ärligt.

Mamma såg lite oroat på mig.

-         Du, det kommer att bli bra, jag lovar dig!

-         Jag vet… sa jag.

Men jag kände mig så osäker. Men det skulle väll vem som helst ha gjort i min situation? Det fanns inte en enda möbel kvar i mitt rum, bara en massa flyttkartonger. Imorgon skulle vi åka, åka från lilla Sverige till Kanada, Cambridge. Det lät helt osannolikt, men det var det ju också… Anledningen var pappas jobb. Han är chef över ett stort mattföretag, störst i Sverige, men nu skulle de bli stora internationellt också, så pappa fick åka till Kanada. Egentligen skulle de ha bott i en större stad, Toronto faktiskt, men då sa mamma ifrån, hon ville bo i en mindre ort. Som vi gjorde nu. Det svåraste var att säga hej då. Till Emma min bästavän, alla andra vänner, mormor och morfar, farmor och farfar, alla i släkten! Huset vi bodde i hyrde vi bara ut, det var ju bra, för det betydde att vi snart skulle komma tillbaka, eller?

-         Gå och lägg dig nu. Sa mamma.

-         Jadå, sa jag

Jag sov på en luft madrass i mitt före detta rum. Men jag kunde inte sova, det gick helt enkelt inte. Jag låg där och tankarna snurrade i huvudet, tårarna trillade ner för mina kinder. Jag var inte ledsen egentligen, jag var ju förväntansfull, men så rädd. Allt skulle vara nytt och dessutom – språket. Mitt betyg i engelska var inte dåligt, jag hade faktiskt ett B, men ändå, så mycket kunde jag absolut inte prata!

 

 

Tillslut måste jag i alla fall ha somnat, för jag vaknar med ett ryck när mamma kommer in i rummet klockan 4 på morgonen och tar ut luften ur luftmadrassen. Jag reser mig upp och tar på mig kläderna som jag lagt fram. Det mesta av vår packning skickade vi för några dagar sedan med båt så det skulle komma fram om en vecka eller två. Jag tog lite mascara på ögonfransarna och tog mitt handbagage över axeln. Jag ställde mig i dörröppningen till mitt rum. Det var tomt, så ovanligt tomt, men jag kommer snart tillbaka, snart är jag här igen. Tänkte jag uppmuntrande. Men någonting inom mig sa mig att jag hade fel.

–        Är du klar? Ropade pappa.

–        Jag kommer! Ropade jag.

Hela familjen, min lillebror Hugo, mamma och pappa satt vid köksbordet och tog en enkel frukost. Jag gjorde dem sällskap. Jag åt en macka och gick sen för att borsta tänderna.

Sen, ja sen tog vi en taxi till flygplatsen, vår bil skulle vår farmor och farfar ha tills vidare.

Allt på flygplatsen förflöt som i en dimma, förmodligen för att jag var så himla trött,

Men helt plötsligt satt vi i alla fall på flygplanet och jag somnade direkt. Jag vaknade av att någon knackade mig på axeln.

-         excuse me miss, your food, chicken or meat? Sa en flygvärdinna.

-         Oh, chicken please. Sa jag sömndrucket.

Jag satt inte med resten av familjen, platserna var utspridda, så Hugo och mamma satt bredvid varandra långt fram i planet och jag satt i mitten och pappa fick nästan sitta längst bak. Jag fick min brännheta kyckling på brickan framför mig. jag gillade inte flyplansmat, verkligen inte. Jag smakade på min kyckling, den var helt okej men potatisen till var verkligen inte okej… och tomatsåsen… jag mår illa. Jag lutade mig tillbaka och försökte somna om. När jag vaknade igen var det en timme kvar, ja vi skulle mellanlanda i New York. Jag har varit där en gång tidigare, jag bara älskar den staden! Och nu skulle vi sitta på flygplatsen bara en halvtimmes bilfärd från city, men inte vara där. Det kändes jobbigt på något sätt, för att jag har saknat NY.  Jag spelade lite på skärmen som satt i sätet framför mig, det fanns bara tråkiga, dåliga spel. Så jag tittade på ett avsnitt av gossip girl.

–        observera att lampan för säkerhetsbältena lyser, vi förbereder oss för landning. Sa en engelsk röst i högtalarna.

Jag fällde upp mitt säte och spände mitt säkerhetsbälte.

 

 

Vi landade på JFKennedy flygplatsen i New York, det var en av de kändaste i världen. På flygplatsen var det så mycket folk, stress och trängsel. Det var tre timmar kvar tills flyget till Cambridge gick, så vi satte oss på en enkel restaurang, ingen av oss hade gillat flygplansmaten. Jag försökte smälta allting, försökte förstå att jag inte skulle sitta här om en vecka eller två och vara på väg hem. Det skulle gå åtminstone ett år innan jag var här igen. Vi avslutade middagen med varsin donut från dunk ’n donuts.

-         Nu måste vi nog gå mot gaten… sa pappa.

-         Ja, kom nu ungar. Sa mamma.

Så gick vi igen, och lämnade New York, utan att ha varit där på riktigt. Andra flighten var riktigt seg, det tog ungefär 4 timmar så det var inte så jättestort plan. Jag skrev lite dagbok för att fördriva tiden. Förut skrev jag regelbundet varje dag, men sen jag fick reda på att vi skulle flytta så hade det kommit i andra hand och jag hade inte skrivit så mycket. Egentligen borde jag har skrivit då, för då hände det någonting liksom, det är nog då man vill läsa tillbaka. Men jag orkade inte, det har varit så himla mycket annat. Jag har varit mer än någonsin med Emma de senaste månaderna, jag tänkte tillbaka på när vi sagt hejdå, det var bara ett dygn sedan men det kändes som flera år sedan. Båda två hade gråtit floder och vi kramade varandra så långe. Och sista dagen i skolan… jag orkar knappt tänka på det, när dagen var slut kramade jag alla i klassen och sa hej då, jag har aldrig förut känt mig så ensam. Nej, jag får inte tänka på det nu, jag skulle ju få en ny klass snart, en ny klass… åh herregud. Vi fick frukost på planet, fast klockan var halv 5 för oss på grund av tidsskillnaden. Så nu hade jag alltså rest i en hel dag ungefär, första dagen på mitt nya liv, eller nej, mitt nya liv ska inte börja förrän jag är framme så detta får väll bli en av de resande dagarna mellan mitt gamla och nya liv. Det var den 4 juni idag, så till hösten ska/skulle jag ha börjat ettan i gymnasiet… så med andra ord har jag gått ut svenska highschool nu, men i Cambridge skulle jag börja highschool igen i och med att man går highschool tills man är arton. Det läskiga, och lite komiska är ju att jag skulle kunna ta körkort nu där, man får köra bil där när man är femton! Men mamma och pappa skulle troligen inte gå med på det… man vet aldrig! Hoppas… Mamma knackade mig på axeln, hon satt bredvid mig men gången där man gick var emellan oss. Hon höll fram en påse med M&M som vi köpt på flygplatsen. Jag tog en näve och gav tillbaka påsen. M&M var nog mitt favoritgodis.

– Hanna. Sa mamma

-         Vad är det? Sa jag

-         Känns det okej? Sa mamma en aning oroligt.

-         Jag är lite nervös men det känns okej.

-         Jag är säker på att du kommer att klara dig jättefint, det är okej att vara nervös, det skulle vem som helst ha varit i din situation. Men tänk på Hugo, han är bara 11, han kan inte mycket engelska, han har dessutom svårt för skolan ju. Förklarade mamma.

-         Ja det är klart, sa jag, för jag hade trots allt ett A i engelska, det var mitt favorit ämne.

-         Jag tycker ju att det ska bli kul, bara så du vet så får du ju inte tro att jag är superledsen för det här. Sa jag ärligt.

-         Det är bra Hannah, sa mamma.

Jag satt och funderade på det mamma och jag just pratat om. Jag hade menat det jag sa, det hade jag verkligen. En del av mig sprudlade av lycka, jag har varit i Usa två gånger förut, och det är ungefär samma som Kanada… eller det tror jag i alla fall… I vilket fall så älskar jag Usa! Jag vet inte riktigt vad med Usa det är som jag gillar så mycket men det är i alla fall ett underbart land enligt mig. Och att nu få flytta till grannlandet kändes helt fantastiskt. Jag har googlat Cambridge men inte fått upp så mycket fakta. Jag får helt enkelt vänta och se.

Och sen finns det en del av mig som… som har panik, som känner sorg och framför allt ensamhet. Jag har panik för att allt kommer att vara helt nytt, och tänk om allt går jättedåligt? Jag kanske inte klarar skolan? Jag kanske inte får några vänner… Hemma var jag bra i skolan, jag hade minst ett D i varje ämne. Jag har lätt för skolan, men jag vet inte hur det kommer att vara här… Jag känner sorg för farmor, farfar, morfar, mormor, Frida och Elin (mina kusiner) Och alla vänner som jag lämnat. Jag är rädd för hur allt kommer att vara när jag kommer hem, Emma har säkert hittat någon ny att hänga med då. Men det vill jag inte tänka på nu, det är onödigt att älta problem som inte finns.

-         Ladies and Gentlemens we are going down, please put your seatbelts on.