5
DEL 5
DAY TWO – A NEW FRIEND?
Jag hade blivit för tidig till skolan idag, jag hade helt missat att vi skulle ha sovmorgon, men hallå? Vem skulle berätta det för mig? Ingen tyvärr… Alla andra klasser hade lektion och de i min klass var hemma och sov förmodligen. Så jag var ensam i cafeterian, jag hade köpt en varm choklad som jag satt och smuttade på. Jag hade tagit mitt kollegeblock med mig som jag satt och klottrade i. Jag ryckte till när jag hörde en röst vi sidan av mig.
- hi. Sa en röst
Jag tittade snabbt upp och såg rakt in i ett par bruna ögon.
- ehm hi, sa jag.
- Är du ny här? Sa han.
- Ja, det är jag. Sa jag , glad över att någon äntligen snackde med mig.
- Åh, rektorn nämnde det när jag var där nyss, jag är också ny här sa han.
Åh en förklaring till att du snackar med mig… tänkte jag.
- jaså, är du ny inflyttad? Frågade jag.
- Inte precis, sa han och satte sig på stolen mitt emot mig.
- Okej, sa jag.
- Jag heter Justin förresten, sa han plötsligt.
- Jaså, jag heter Hannah. Sa jag
- Fint namn,
- Tack, detsamma. Sa jag och rodnade lite.
- Men har inte du lektion nu? Frågade jag.
- Jo, eller nej, min klass hade tydligen sovmorgon, men jag visste inte om det… sa Justin.
- Åh! Då går ju vi i samma klass! Sa jag glatt.
- Vad kul! Sa Justin och det lät som om att han menade det.
- Så hur trivs du här? Frågade han.
- Jag vet inte riktigt än… sa jag.
- Nej det är klart, du började ju igår så…
- Japp, sa jag
- Vet du vad vi har du? Frågade han.
- Drama tror jag…. Sa jag lite osäkert.
- Åh, okej, jag har liksom inte fått något schema än.. rektorn hade typ, vad ska man säga… bättre saker för sig. Berättade Justin.
- Åh, det där känner jag igen, sa jag.
- Jaså?
- Jo, asså igår när jag var där var han typ jätteotrevlig… sa jag.
- Åh, då gjorde jag kanske inget fel då, han kanske är sån mot alla… sa justin och flinade. Jag srkrattade, även om hela situationen egentligen inte var så rolig…
Justin.
Jag kände mig tacksam över att hon inte visste vem jag var, jag hade verkligen tur. Först bestämde jag mig för att inte gå fram till henne, men sen såg hon så ensam ut och jag hade inget för mig. Jag tänkte att även om hon skulle bli helt till sig för att det var jag, Justin Bieber, så skulle jag hinna springa härifrån. Men som sagt, hon visste inte vem jag var… Så nu känner jag mig så himla taggad för det här, ingen kanske riktigt vet vem jag är här. Hannah verkade inte ha så många vänner här än, men hon är ju också helt ny här så…
- Har du fått ditt skåp? Frågade jag.
- Nej, det har jag inte… sa hon och nickade mot väskan med olika skolböcker som hon hade med sig.
- Nehe, okej… hoppas vi får dem snart i alla fall! Sa jag.
- Ja, det hoppas jag verkligen…
- Så, berätta lite mer om dig själv. Sa jag nyfiket.
- Okej, hon log, jag flyttade hit från Sverige för ungefär 1 och en halv vecka sedan, vi flyttade på grund av pappas jobb…
- Åh, jaså, men du pratar väldigt bra engelska! Sa jag.
- Åh, tack, sa hon glad för berömmet.
- Så vad tycker du om Cambridge då? Frågade jag.
- Åh, det är väll fint antar jag, sa hon.
- Then you should see Stratford! Sa jag och skrattade. Jag ångrade mig direkt när jag sagt det, skit också! Nu blir jag tvungen att berätta om varför jag är här…tänkte jag.
- Åh, är det där du kommer ifrån? Frågade hon.
- Ja... sa jag.
- Saknar du det? Frågade hon.
Det var inte frågan jag förväntat mig, jag var säker på att hon skulle fråga om varför jag flyttade.
– ja det gör jag. Sa jag ärligt.
– I understand, sa hon och kollade mig i ögonen, och när jag mötte hennes blick kändes det verkligen som om hon förstod. Jag såg in i hennes blåa ögon och förmådde mig inte att säga något. Tillslut vek hon undan med blicken.
– Ehm… vi kanske borde gå, lektionen börjar om 5 minuter… sa hon
– Ja visst, sa jag lite frånvarande. Hon lyfte upp sin väska från golvet och började gå jag gick upp bredvid henne.
– Vet du vart vi ska? Frågade jag.
– Oj.. nej det vet jag inte… sa hon.
– Vi måste leta upp någon vi kan fråga, vi har bara 5 min, sa jag och börja kolla mig runt i den tomma kafeterian. Efter en kvart hade vi sprungit runt och letat i varenda korridor och ryckt i alla möjliga dörrar.
– Shit! Vad gör vi nu? Sa Hannah med en aning panik i rösten.
– Jag vet inte! Det är helt tomt här juh! Sa jag.
– Men, drama, det står på schemat sal 629, och alla salar som vi har hittat här inne är ju 300/200/400 salar. I och med att en heter 600 så kanske den ligger någon annan stans. Sa hon. Jag nickade, det lät rätt troligt. Drama brukade inte vara i en vanlig sal.
– Vi går ut, det kanske är en annan byggnad… sa jag.
De varma sommarvindarna som fortfarande var kvar i luften slog emot oss når vi kom ut. Vi såg oss omkring, det fanns en stor byggnad som såg ut som en sporthall och någon låg byggnad och så fanns det en stor byggnad som nästan satt ihop lite med gympasalen.
- vad tror du? Frågade jag.
- Hmm… ska vi kolla den där? Sa ho och pekade påbyggnaden som satt ihop med gympasalen.
- Okej sa jag, och vi började gå med raska steg ditåt.
När vi kom in genom dörren såg jag att vi valt rätt, nu skulle vi bara hitta vägen till scenen. Efter att vi gått runt en stund hittade vi en svart dörr som det stod ”showtime” på. Jag kollade frågande på henne. Hon nickade,
- vad har vi att förlora?
Vi kom rakt ut på scenen.
-
