justajbstory

DEL 2

 

-         Åh herregud. Sa jag förskräckt.

-         Oj, sa mamma.

Vi hade landat för ett par timmar sedan och sen åkt taxi till huset vi hyrt via Internet. Och nu stod vi framför det såkallade huset, jag skulle kalla det förfallet ruckel. Vi var slitna och trötta och ville bara få sova. Vi gick försiktigt in i huset, det droppade vatten från hål här och var i taket, och i köket fanns inget kylskåp men där emot en spis som man fick elda upp med ved.

–        Titta! Sa Hugo och  pekade köksfönstret som var trasigt.

–        Men här kan vi inte bo, det kommer att falla ihop när som helst. Sa mamma.

–        Vi får ta in på hotell inatt. Sa pappa beslutsamt.

–        Men vad ska vi göra med huset då Peter? Sa mamma oroat.

–        Oroa dig inte, vi måste sova nu, så ringer jag några samtal imorgon, vi kan skratta oss lyckliga för att vi inte köpte det utan bara hyrde det… sa pappa.

De kollade lite frågande på mig. Jag nickade stumt. Det kändes som om jag var i en chock, jag hade sett bilderna i annonsen på nätet, huset hade varit jättefint, toppmodernt med pool och nu när vi är här, så var det bara ett ruckel?! Pappa ringde efter en ny taxi som körde oss till ett hotell. Det var helt okej, det fanns bara 2 hotell och 3 motell här, plus ett b&b. Jag kände mig en aning olycklig, jag menar första dagen var helt misslyckad, hur skulle nu resten bli? Vi var alla helt slut och alla somnade direkt, förutom jag, mina tankar snurrade i huvudet. Även om jag var så trött så att jag inte kunde hålla mina ögon öppna så låg jag och blundade och tänkte på allt. Vad gör vi imorgon? Det var en vecka kvar tills jag skulle börja skolan, ja, jag hade fått en ledig vecka för att ”komma till rätta”. Men nu måste vi leta nytt hus, för vi kan ju inte bo på hotell hur länge som helst. Mitt liv är en katastrof just nu, just det, jag måste höra av mig till Emma också…

 

 

Jag öppnade långsamt ögonen… vart är jag? Tänkte jag. Helt plötsligt sköljdes alla minnen över mig, just det.

–        Hannah, jag går ut och köper lite lunch bara, pappa och Hugo är ute och går en runda. Sa mamma.

–        Vad är klockan? Sa jag.

–        Den är två…

–        Oj då.. sa jag.

–        Jag kommer snart, sa mamma och gick ut genom dörren.

Jag öppnade min resväska och rotade efter något att ha på mig. Det fick bli ett par jeanstights, ett svart långlinne och en rödrutig uppknäppt skjorta. Det var faktiskt höst… eller nästan i alla fall , det var den...hm… 24:onde augusti idag, men vädret här var inte jättefint precis, här hade de inte börjat skolan ännu, de börjar den 1 september.

 

 

JUSTINS PERSPEKTIV

 

-         Mom…, sa jag.

-         Yeah honey?

-         Jo, jag tänkte min turné är ju slut nu och jag har ju inte så jätte mycket jobb denna hösten…

-         Ja..? vad menar du på Justin? Sa mamma.

-         Jo, asså , skulle inte jag kunna få gå i skola denna hösten? Sa jag hoppfullt.

-         Men Justin… hur ska du hinna det? Och kan du tänka dig vilket kaos det skulle bli? Sa mamma.

-         Ja men, de få spelningarna jag har kan jag ju ta på helgerna och sen kan jag gå på någon jätte liten skola?

-         Menar du att ingen skulle känna igen dig bara för att det är en liten skola?

-         Nej.. eller ja, men då är det ju inte så många, och man behöver ju inte säga till någon att jag börjar där, och så vänjer alla till slut.

-         Justin, det kommer att bli jättemycket jobb i så fall och jag vet inte vad scooter säger, men vill du verkligen det så… varför vill du de förresten? Sa mamma fundersamt.

-         Jag vill prova hur det skulle kännas att var vanlig igen.

-         Älskling….

-         Jag vet mamma , men lite vanlig i alla fall, jag vill prova att gå i skolan.

-         Okej, jag ska kolla upp det…

Mamma verkade osäker, men jag vill så gärna, jag vet egentligen inte riktigt varför, men jag vill gå i skolan helt enkelt. Frågan är bara var… helst hade jag ju gått i Stratford igen, men det skulle aldrig gå… det skulle bli helt hysteriskt. Men något annat… kanske… Cambridge? Det var litet … och det ligger nära Stratford också så då kan jag komma och hälsa på ofta, det skulle faktiskt bli helt perfekt! Jag kände mobilen vibrera i fickan, det var ett sms från Ryan,

Hey! You’re in the real city now! Stratford! wanna hang out?

 

Jag log för mig själv, jag hade saknat Ryan, och när jag var i Stratford så var vi ju såklart tvungna att ses!

 

Yeah! C ya in 10 min? I’ll pick ya up,

Ryan svarade snabbt,

Sure, C ya.

Jag hade avslutat turnén förra veckan och var nu hemma i Stratford, jag kom igår kväll/natt och var egentligen ganska trött, men just nu ville jag inget hellre än att träffa Ryan.

 

 

 

 

 

HANNAH’S PERSPEKTIV

– Okej, så här är det, jag har kollat runt på husmarknaden och det finns inte ett enda hus att hyra just nu, och vi har bott på hotellet i en vecka nu och det kostar rätt mycket pengar, så vi får nog ta och flytta till ett motell tills det dyker upp ett bättre alternativ… Sa pappa lite besviket.

Det var en tisdagskväll och vi hade bott på hotellet i en hel vecka nu, första veckan i Kanada, och imorgon börjar skolan. Jag hade lite smått panik över det pappa sa, nu skulle vi bo på ett Motell istället, och snart kommer alla våra grejer, vart ska vi få plats med dem? Och sen var jag så himla nervös inför skolstarten också, tänk om de inte tycker om mig? Och de kanske tycker att jag är helt störd när de får reda på at jag bor på ett motell, hur normalt är det liksom?

-         Jag vill bo i ett hus nu! Sa Hugo frustrerat.

Jag tänkte på allt i hans situation, han är tio år och flyttar till Kanada, han kan bara några ord på engelska, och sen får han en sådan här start… jag borde egentligen inte klaga.

-         Jag vet, det vill alla Hugo, sa mamma lite sorgset.

-         Ja, vi har fått sämsta tänkbara start, men det kommer att bli bättre, jag lovar er! Sa pappa.

-         Det hoppas jag verkligen, sa jag.

-         Var inte negativ nu, sa mamma.

-         Jag är inte negativ, jag är ledsen bara. Sa jag

-         Det blir bra… sa pappa, men jag kunde inte undgå att höra tveksamheten i hans röst.

-         Nu är det nog dags att gå till sängs, det är faktiskt skola imorgon! Sa mamma.

-         Mmm… sa jag

Jag sov i bäddsoffan på hotellet, inte det bekvämaste direkt, men det dög. Jag hade lagt fram kläderna som jag skulle ha tidigare idag, det fick bli en vit tunn skjorta med en svart tubtopp under och ett par svarta stuprör plus smycken. Jag var så sjukt nervös.

 

Hey,

7k dag idag, pappa berättade att det inte fanns ett enda hus i hela Cambridge att hyra. Så nu ska vi bo på motell ’’tills vidare’’ hur länge är det då? Vi har varit här i en vecka nu och jag verkligen inte haft någonting att göra :/ , jag har juh inga vänner! :o Och jag har inte haft något rum att måla om & inreda som det var tänkt….

Kära dagbok, om du ändå kunde lösa alla problem… jaja, god natt..