justajbstory

här kmr del 3 om det är några som läser... <3

JUSTINS PERSPEKTIV

 

-         Justin!

-         Ja..? Jag rusade ner för trappen.

-         Jag har snackat med scooter, sa mamma

-         Åh, vad sa han då? Sa jag förväntansfullt.

-         Ja… först sa han nej, sen sa jag att du ville så himla gärna, då suckade han och nåfot i stil med ’’såklart..’’ han sa att han skulle kolla upp lite grejer samt flytta några konserter sen kanske det skulle gå.

-         Kanske?

-         Ja, skolan måste ju  faktiskt säga att det är okej också och sånt, sa mamma.

-         Jaha, men hur lång tid tar det då? Det är ju skolstart imorgon liksom… sa jag.

-         Jag vet inte Justin, men du kan väll vara glad för det i alla fall? Sa mamma.

Då förstod jag att hon nog verkligen behövt övertala scooter för min skull, jag gav henne en kram,

-         Tack mamma. Sa jag. I och med att jag inte skulle jobba så mycket i höst så hade mamma och jag ’’slagit oss ned’’ här i Stratford ett tag, just nu bodde vi hos mormor och morfar men sen skulle mamma fixa ett enklare boende här, eller nu kanske i Cambridge då, om jag ska gå där.

-         Jag är hemma! Ropade mormor från hallen.

-         Hey! Ropade jag och gick ut i hallen för att hjälpa henne att bära in varorna.

-         Tack hjärtat, sa mormor.

Jag kände mig rätt uttråkad och in på mitt rum för att sätta på en film, jag kollade en stund men jag kunde inte koncentrera mig, jag skickade ett sms till chaz istället, vi hade i och för sig setts varenda dag sedan jag kom hem, men jag hade ändå lust att ses.

wanna hang out?

don’t cha remember? Im in Toronto today ;) i told ya yesterday...

Just det, skit också, det hade jag glömt, Chaz skulle till Toronto och Ryan skulle träffa Zara, en tjej han träffat i sommar, hon är rätt schysst faktiskt, fast jag har bara träffat henne en gång. Han hade frågat om jag ville hänga på, men det kändes lite dumt.

Jag satte mig istället och började jamma lite med gitarren, jag skrev ner några rader här och där, men det blev inget bra och sammanhängande. Tillslut gick jag ner i köket, mamma satt i telefon och mormor höll på med middagen.

-         vad blir det? Frågade jag.

-         Lasagne, sa mormor.

-         Mm, vad gott.

-         Har du inget att göra? Sa mormor.

-         Nää, inte direkt.

-         Kan du inte träffa någon kompis då? Frågade mormor.

-         Både ryan och Chaz är upptagna…sa jag.

-         Jaså,

-         Japp, men jag går ut och spelar lite basket på uppfarten… sa jag.

-         Gör du så, sa mormor.

Jag tog en basketboll och kastade några kast, sen ringde min mobil.

-         yeah?

-         Hi Justin,

Det var Schooter.

-         hi! Whasup? Sa jag glatt.

-         Nothing, men jag snackade precis med din mamma, sa han.

-         Jaha… sa jag

-         Jo, vi snackade om det här med skolan. Och vi har fixat så att du kan gå i Cambridge.

-         Yes! Tack vad bra! Sa jag.

-         Men jag förstår verkligen inte varför… sa schooter.

-         Det gör inte ja heller.. sa jag fortfarande lika glad.

-         Okej, men du kan börja imorgon. Om du vill alltså, annars kan du börja på torsdag istället.

-         Okej, tack så jättemycket! Sa jag.

-         Be cool, see ya. Sa schooter.

-         Seeya!

Wow! Jag ska börja skolan igen! Det känns ganska konstigt, men det ska bli sjukt kul asså! Då kan jag liksom skaffa nya vänner också. Och se hur det är att gå i skolan, att vara normal, det var ju jätelänge sedan jag gick i normal skola. Jag sprang in för att berätta förd de andra.

 

 

Hannah.

-         Hej då! Jag smällde igen hotelldörren (vi bor fortfarande på hotellet, ska checka ut ikväll) Jag började gå genom korridoren. Det kändes konstigt att jag skulle till skolan, det kändes som om att jag var på semester och snart skulle hem. Det kändes lite pinsamt att gå. Alla här har juh typ bil. Men jag hade inte körkort än… Jag hittade till skolan tack vare för att jag hade varit där igår med mamma och pappa, inte gått in eller något, bara kollat hur det såg ut och vägen dit. Jag var halvvägs nu, och så himla nervös. Vi bodde ändå ganska nära, så det var ju positivt, men nu ska vi ’’flytta’’ i kväll igen till motell. Jag såg skolan dyka upp framför mig, det var mycket mera rörelse där nu än när vi varit här igår. Det stod många bilar på parkeringen. När jag väl kom fram till skolan gick jag in genom huvudentrén. Folk tittade på mig men ingen sa något, ingen ville vara till hjälp, de kanske var blyga, precis som jag… Tillslut lyckades jag i alla fall hitta expeditionen, då hade det ringt in och korridorerna var tomma. Jag knackade på dörren – inget svar, så jag gick in.

-         Hejsan. Sa jag osäkert.

Rektorn, en man i 50års åldern som såg trött och sliten ut tittade upp på mig genom ett par tjocka runda glasögon.

–        Har inte du lektion nu? Sa han lite vresigt.

–        Ehm.. jo det har jag nog… men ..

–        Ja då så, stå inte här då! Han avbröt mig.

–        Men jag är den nya eleven och jag vet inte vart jag ska. Sa jag.

–        Jaså, det är du… sa han.

Han började rota bland sina papper och fick tillslut fram ett schema som han räckte över till mig. Jag tog emot det.

–        så, vad väntar du på nu då? Sa rektorn.

–        Inget, tack så mycket, sa jag.

Herregud vad är det här? Tänkte jag för mig själv när jag stod utanför rektorns kontor. Han hade varit riktigt tjurig. Jag hade faktiskt inte gjort honom något. Han frågade inte ens vad jag hette, fast det kanske han redan visste… jaja, nu måste jag försöka ta mig till lektionen, men jag hade inte en aning om vart jag skulle.

 

20 minuter senare hittade jag äntligen salen, då var det tio minuter kvar på lektionen. Jag knackade även på denna dörr och steg in. När jag steg in blev det tyst. Allas ansikten vändes mot mig, inklusive lärarinnans. Det var det hemskaste jag varit med om på länge, alla bara stirrade på mig utan att säga ett ord. Tillslut harklade jag mig och sa;

-         Jag är den nya eleven…

-         Jaså, ja… du kan sätta dig där. Sa lärarinnan och pekade på en tom bänk längst bak, med en tom bänk brevid.

-         Okej…sa jag.

Jag visste inte vad någon hette, inte ens lärarinnan och hon eller någon annan visste inte vad jag hette, de visste inte heller att jag inte är Amerikan. Jag satte mig längst bak och lektionen fortsatte som om inget hänt, jag fick inga böcker, men jag hade som tur väl var med mig ett kollegeblock som jag antecknade i. Vi hade biologi och pratade om naturen, det hade vi redan gjort hemma i Sverige, så det var ju en fördel. Efter lektionen fick jag utan ett ord en bok av läraren. Jag kom på att lärarens namn borde så på schemat, så jag kollade, hon hette Mrs White. Dagen flöt väll på, ingen lärare sa något mer till mig, ingen elev heller, inte ens ett ’’hej’’ hade jag fått av någon. Jag kände mig ganska nedstämd, men när det var dags för lunch tändes mitt hopp igen, nu kanske någon skulle säga något. När jag fyllt min bricka med mat såg jag ut över den lilla matsalen för att hitta en plats att sitta på. Borden hade en typisk uppdelning, en sådan som jag bara trodde fanns på film, nördarna, sportkillarna, de udda tjejerna och killarna som klädde sig lite hur som helst, de populära tjejerna, and so on. Vart skulle jag sitta? Jag började gå fram mot ett bord där tjejegänget satt. Det fanns en ledig plats vid bordet, jag satte ner min bricka. Alla slutade äta och kollade på mig, en tjej som såg väldigt bitchig ut harklade sig.

- Du ska ha en sak väldigt klar för dig, jag vet inte ens vad du heter, det vet ingen annan heller och vet du vad? Ingen bryr sig, vi går på en liten skola och jag vet inte vad du kommer ifrån men vi har det bar här och det är såhär vi vill ha det. Så kom inte här och tro att du är någonting, för att du ska inte ändra på något. Vi vill inte ha någon förändring alls. Och den där platsen är så upptagen. Sa hon med spydig, överlägsen röst.

Jag kände mig ganska chokad när jag tog upp min bricka ifrån bordet igen. Jag såg mig om efter en annan plats och insåg att alla tittade på mig, alla hade hört vad den där tjejen sagt till mig. Och värst av allt, de verkade hålla med henne.